tankar, planer och drömmar
Vill skriva det här ifall att jag totalmisslyckas och någon gång vill tänka tillbaka på hur jag kände nu, som snart nittonåring, mer exakt nitton om fem dagar.
Jag har totalt tappat hoppet om det här landet. Jag avskyr Sverige och svenskar mer och mer för varje dag som går. Självklart älskar jag min familj och vänner, men utöver det? Nej, jag skäms för att vara svensk och jag blir något så fruktansvärt äcklad. Vi lever i ett så extremt egoistiskt land, med egoistiska människor, som inte skulle hjälpa en annan människa för allt i världen. Så länge vi själva har det bra så bryr vi oss inte. Det gör mig så äcklad, och jag vet själv att jag är en typisk svensk på många plan, jag är tystlåten(oftast...kanske inte ihop med andra jag känner och trivs med), när jag ska säga tack för att någon var snäll nog att hålla upp dörren eller något så säger jag tack så lågt att jag knappt hör det själv, och jag tänker varje gång "Va i helvete? Varför hördes det inte när jag sa tack?" Jag framstår som en otacksam snorunge. Jag gillar inte människor, jag gillar inte när människor jag inte känner pratar med mig, jag gillar inte när människor öppnar sin käft är de inte har något vettigt att säga, jag gillar inte att gå och handla typ, för alltid är det människor som ska stå mitt i vägen, gärna en familj på fyra med två skrikiga ungjävlar som de inte bryr sig om för det har ju vant sig, och ska stå med sin gigantiska jävla kundvagn mitt i gångarna. Skrikiga barn, åh det gör mig så vansinnig att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. Allvarligt talat? Om din unge är trött och hungrig, tycker du att det är en bra idé att ta med honom eller henne till ett fik? Eller till affären? Första och främst så stör du andra människor, och för det andra så är du jävligt elak emot din unge. Tror du att din treåring vill sitta trött och i situationen där sockerkicken har dalat, på ett fik medans du snackar skit med din polare? Nej. Det vill inte ditt barn, och det vill inte de andra som har tagit sig till fiket för att ta en go kopp kaffe och vill ta det lugnt heller. Sen en annan sak; När din unge skriker så att den inte riktigt kan få luft och tårarna sprutar, var snäll och avlägsna dig och ungen ifrån platsen, inte ignorera, för det kan du göra hemma och även om du är van vid att ungen skriker så är det jävligt frustrerande för andra människor. Antingen handlar du utan ungen, eller så gör du det när ungen är mätt och pigg.
Tillbaka till sverige då. Jag avskyr verkligen att bo i de här landet, ja, jag är glad att jag är född och uppväxt här, för det har varit säkert och bra. Men nu skrämmer människorna här mig något så extremt. Jag vill bara härifrån. Jag vill flytta till London, jag vill bo i skottlands ödemarker, och jag vill bo i Irlands hamnstäder. Jag har alltid sagt att jag ska flytta och sen komma tillbaka och uppfostra mina barn i Sverige, för det är säkert här, jag vill bo här som gammal. Och jag kan nog möjligtvis tänka mig att flytta tillbaka till Krossekärr när jag är riktigt gammal. Men mina barn vill jag inte utsätta för svenskar. ´Jag vill att sverige ska bli platsen vi åker på semester till våran familj, vilket gör att det blir en glädjefaktor.
Jag vill uppfostra min barn på Londons gator(jag förstår hur det låter, men det är inte så jag menar) med en fin lägenhet i London, med jobb i London och skola i London jag vill ge mina ungar möjligheten att kunna plugga eller jobba utan att behöva flytta över landet. En dröm jag också har haft länge är att bo i Skottland, på en gård så långt ute i ödemarken att du behöver bil för att ta dig till närmsta människa, där vill jag köpa mig en vacker halvblodshingst, en unghäst och utbilda ifrån grunden. Jag vill också senare testa på fälttävlan. Jag vill ha en gård med massa fina hundar som leker omkring. En greyhound som ska heta Ralf och en Australian Shepherd som ska heta Bowser, det är dom två jag vet ,men jag vill ha fler. Jag vill ha massor med smårunda katter som chillar på gården.
Jag vill bo på Irland, jag älskar Irland, människorna och att det är fullkomligt normalt att efter jobbet gå och ta sig en öl på lokala puben.
Jag vill bo bland britter, jag vill bo bland trevliga människor. Jag tror att jag kommer utvecklas som människa genom att ta mig ifrån Sverige, här känner jag bara bitterhet. Jag blir arg nästan såfort jag går ut genom dörren, jag blir arg av att se människor och jag blir arg av att höra människor. Jag vill inte vara en arg person, visst jag gillar att vara bitter och ifrågasätta allt, men det kan man göra utan att vara den mest otrevliga personen jag själv känner. Jag har kort tålamod och ja tolererar nästan ingenting, har du en gång varit dryg och otrevlig mot mig så är det kört, oftast. Och jag gillar inte att jag har svårt för att ändra mig, men jag vet att jag inte kan utvecklas här. Jag behöver ett ställe där jag kan fokusera på mig istället för att behöva fokusera på otrevliga, egoistiska och vidriga människor. Jag behöver ett ställe där jag trivs. Jag blir kvar här i några år till, men jag känner extremt misslyckade över mig själv om jag inte tar mig härifrån, jag måste försöka och jag måste klara det. Jag vill blir människar jag alltid velat och jag kan inte det här. Inte riktigt.
Tillbaka till sverige då. Jag avskyr verkligen att bo i de här landet, ja, jag är glad att jag är född och uppväxt här, för det har varit säkert och bra. Men nu skrämmer människorna här mig något så extremt. Jag vill bara härifrån. Jag vill flytta till London, jag vill bo i skottlands ödemarker, och jag vill bo i Irlands hamnstäder. Jag har alltid sagt att jag ska flytta och sen komma tillbaka och uppfostra mina barn i Sverige, för det är säkert här, jag vill bo här som gammal. Och jag kan nog möjligtvis tänka mig att flytta tillbaka till Krossekärr när jag är riktigt gammal. Men mina barn vill jag inte utsätta för svenskar. ´Jag vill att sverige ska bli platsen vi åker på semester till våran familj, vilket gör att det blir en glädjefaktor.
Jag vill uppfostra min barn på Londons gator(jag förstår hur det låter, men det är inte så jag menar) med en fin lägenhet i London, med jobb i London och skola i London jag vill ge mina ungar möjligheten att kunna plugga eller jobba utan att behöva flytta över landet. En dröm jag också har haft länge är att bo i Skottland, på en gård så långt ute i ödemarken att du behöver bil för att ta dig till närmsta människa, där vill jag köpa mig en vacker halvblodshingst, en unghäst och utbilda ifrån grunden. Jag vill också senare testa på fälttävlan. Jag vill ha en gård med massa fina hundar som leker omkring. En greyhound som ska heta Ralf och en Australian Shepherd som ska heta Bowser, det är dom två jag vet ,men jag vill ha fler. Jag vill ha massor med smårunda katter som chillar på gården.
Jag vill bo på Irland, jag älskar Irland, människorna och att det är fullkomligt normalt att efter jobbet gå och ta sig en öl på lokala puben.
Jag vill bo bland britter, jag vill bo bland trevliga människor. Jag tror att jag kommer utvecklas som människa genom att ta mig ifrån Sverige, här känner jag bara bitterhet. Jag blir arg nästan såfort jag går ut genom dörren, jag blir arg av att se människor och jag blir arg av att höra människor. Jag vill inte vara en arg person, visst jag gillar att vara bitter och ifrågasätta allt, men det kan man göra utan att vara den mest otrevliga personen jag själv känner. Jag har kort tålamod och ja tolererar nästan ingenting, har du en gång varit dryg och otrevlig mot mig så är det kört, oftast. Och jag gillar inte att jag har svårt för att ändra mig, men jag vet att jag inte kan utvecklas här. Jag behöver ett ställe där jag kan fokusera på mig istället för att behöva fokusera på otrevliga, egoistiska och vidriga människor. Jag behöver ett ställe där jag trivs. Jag blir kvar här i några år till, men jag känner extremt misslyckade över mig själv om jag inte tar mig härifrån, jag måste försöka och jag måste klara det. Jag vill blir människar jag alltid velat och jag kan inte det här. Inte riktigt.
Kommentarer
Trackback
